Tankarnaflyger

Har varit borta ett tag... det är nämligen inge kul att dela med sig av mina fruktansvärt svarta tankar.

 

Så nu, efter några veckor, har jag äntligen börjat se ljuset i tunneln. Så skönt, att känna igen sig själv igen.

 

Har egentligen inte ändrat något för att bli bättre - jag vaknade igår och sa att nu j**lar får det vara nog!

 

Så igår kväll började jag kolla på lite utbildningar, hittade ett par som verkar kul, vilket gjorde mig lite peppigare. Sen i morse kom jag upp i relativt bra tid och lyckades läsa ut Hamlet, första vändan. Jag har även träffat underbara vänner inne i Nyköping för lite fika och socialtumgänge. Måste erkänna att jag saknar socialtumgänge sjukt mycket! Så tack så mycket för idag, riktig energikick blev det!

Droppen som fick bägaren att rinna över var dock träningspasset på Curves och planen jag bestämde mig för att följa efter den. Så nu är livet kul ett tag igen! 

 

I morgon ska jag också träna, då blir det ett pass Core på Curves. Ser verkligen fram emot det, är det nåt som behöver tränas på mig så är det magen!

 

Jag sitter här nu vid niotiden och är fortfarande, vad jag anser, full av energi. Tack Curves!!! 

Det negativ efter allt jag gjort är dock att jag även har feber... Tack ME!!!

Så av alla sjukdomar som finns varför måste jag ta en som ingen vet nåt om? Jo, de vet att den finns och lite vad den innebär. Det de inte vet är hur man lever med den vad som kan underlätta att leva med det. Och att inte veta hur man ska leva för att inte bli sjukare suger! Att inte veta hur mycket jag kan puscha mig själv är jobbigt.

 

Tycker det är jobbigt att sjukdomen påverkar allt också. Det är inte som med ett brutet ben där man kan vila benet så är det bra. Jag har ont i magen, feber, mår illa mycket och ledvärk - men det värsta är vad den gör med mitt huvud. När jag är som tröttast kan jag börja berätta om något bara för att mitt i ha glömt vad jag pratar om.

 

Mitt problem just nu är att jag känner hur hjärnan inte fungerar som den ska. Pluggar en 7.5 poängskurs på kvartsfart och har aldrig känt mig så pressad att prestera eller så korkad. Jag förstår allt material men lyckas ändå inte med att skriva något, svara på de frågor som vi ska. Detta skapar stora problem då jag vet att jag inte är korkad, jag är fakstikt ganska smart, men jag lyckas ändå inte förstå papret framför mig.

 

 

 

 

Vilket dumt uttryck egentligen. "Ingen dans på rosor", står för att något är svårt eller hur? Borde det inte vara svårt att dansa på rosor? Med alla taggar och det tänker jag... Ja ja, får filosofera över det nån annan dag. Jag är mycket för filosoferande när jag har feber och är trött. 

 

Tack för idag!
Lycka och välgång i ditt liv önskar jag dig!

Ja ibland kommer livet emellan åsså hinner jag inte skriva här...

 

Hade tänkt berätta att jag överlevde min 25:e födelsedag, med nöd och näppe detta år. Har haft lite åldersnojja ett tag nu och ju närmare födelsedagen kom desto större blev ångesten - enligt arb.terapeuten var det iaf åldern... 

 

Så den veckan (det var ett tag sedan nu) så var det karnevalsdag på onsdagen på Curves Nyköping, vilket jag så klart var tvungen att testa. Så jag gick upp tidigt (för att vara jag) och åkte in för mitt första Zumbapass. Det var en timme långt, vilket är dubbelt så långt som min vanliga träning, och så sant som det är sagt - en kvart tjugo minuter in i programmet så fick jag svimningskänslor. En vanlig människa, även frisk, skulle då tänka "hmm kanske borde vila lite, kroppen säger ju liksom i från" vad jag gjorde var att fortsätta. I full fart och mer än jag orkade. Nej jag svimmade inte och jag klarade hela passet - lugnade ned mig mot slutet. Åh jag var så glad efteråt för jag hade klarat en timme, jo fick en åthutning av en av ledarna på Curves för att jag inte vilat när jag blev yr, och jag mådde inte så dåligt efteråt heller.

Jag fyllde år på torsdagen den veckan, alltså dagen efter mitt timslånga Zumbapass. Och det var inge roligt. För kroppen den jäveln lurade mig att allt var bra! Vilket det inte var, den var helt slut - och som straff för att jag har tagit ut mig totalt så ger min kropp mig illamåendet från helvetet! Så jag sov väldigt dåligt, var helt tom i magen så gick inte att göra något åt illamåendet - utan fick befinna mig där i limbo från 3 på morgonen till jag tyckte det var lagom att försöka äta något. Jag skulle ha mitt första seminarium på min kurs den dagen också så ville ha tid att förbereda mig. Jag kommer inte ihåg mycket av seminariet mer än att jag svarade på många frågor och att jag efter jag slutat prata inte hade en aning om vad jag sagt. Kvällen blev lite bättre med att spela Monopol på Wii med mamma, men egentligen gick dagen ut på att vila inför fredagen.

Fredagen var speciell, det var då min världsbästa present var - Jesus Christ Superstar med Ola Salo på göta Lejon. Jag och Marie (jag fick två biljetter) åkte upp till Sthockholm vid fyra och käkade middag på Jensens Böffhaus innan musikalen. Föreställningen var helt underbar!! Hade några tankar om varför de gjort si och inte så, men jag har sett filmen från 2000 så mycket så jag jämförde med den. Är så glad att jag fick biljetterna det var en bra föreställning, lyckades få med mig lite minnessaker också - och några kort (ångrar dock att jag inte tog systemkameran). Efteråt så var vi tvungen att hitta någonstans att sätta oss eftersom bussen hem inte gick förrän halv tolv. Väl hemma kastade jag mig i sängen för att somna fort.

För dagen efter, lördag, hade jag bestämt med min gudmor att gå på nationalmuseum. Är glad att jag orkade och hann det för det var sista helgen de hade öppet, de ska renovera i några år nu. 

 

Är så glad att jag överlevde (och det var egentligen det innlägget skulle hetat - om jag inte varit så seg) och orkade de dagarna! Var väldigt trött när jag kom hem så hade några dagars vila.