You're amazing! Just the way you are
Läste min kompis blogg igår, hennes inlägg om hur vi ser oss själva (http://carrolinnan.tumblr.com/post/48614405956/you-are-more-beautiful-than-you-think). Att kvinnor inte ser sig som så vackra som de är, att de alltid nedvärderar sig. Eller ja jag borde väl säga att vi nedvärderar oss.
Hennes inlägg handlar om skönhet, att vi inte ser vår egen yttreskönhet och en väldigt personlig syn på sig själv. På ett sätt känner jag igen mig i det hon skriver, tvånget att jämföra sig med alla andra när inget gott kan komma av det. Jag har aldrig haft stora problem med hur jag ser ut. Visst har jag önskat att jag kunnat få samma sorts uppmärksamhet som mina vänner fått (eller skaffade sig), men jag har aldrig tänkt att det har haft med mitt utseende att göra. När jag var yngre var jag faktiskt ganska nöjd med mig, jag var stolt över att vara migsjälv och strävade efter att inte vara som alla andra.
Nu däremot, efter diagnosen, så är jag väldigt avundsjuk på mina vänner och vill väldigt gärna vara som dem. Inte utseendemässigt, är fortfarande helt okej med hur jag ser ut - "Cause a real woman needs a real man here's why You take your girl and multiply her by four, Now a whole lotta woman needs a whole lot more" (Mika). Det är orken! De går på föreläsningar och seminarier och fester och socialatillställningar. Jag har en bra dag om jag lyckas ta mig upp till Heron City och gå på bio, vilket jag inte gjort på flera månader nu.
Ta idag som ett exempel. Idag var en bra dag! Är super stolt över mig över vad jag gjort idag. Så vad har jag gjort? Jo, jag har lagat mat i två-tre timmar. Det är det enda jag gjort, ja och handlat och lämnat maten till mamma. Jag är alltså väldigt stolt över att bara ha varit uppe och stått i några timmar och varit pigg nog (vilket jag i och för sig kan tvinga mig till) för att göra något åt någon annan. Det känns ju så futtigt och fånigt så jag blir galen! För efter de där matlagningstimmarna var jag tvungen att lägga mig ned och vila 90 minuter också, och jag var så trött att jag inte ens kände att jag orkade gå på toaletten.
Så jag är väldigt avundsjuk på mina vänner. Jag vill vara som dem. Jag vill ha den orken. Jag vill kunna gå ut på en promenad vid åtta på kvällen för att det fortfarande är ljust. Jag vill kunna gå upp åtta på morgonen och plugga några timmar för att sedan städa, läsa eller känna att jag ha tid att rita eller skriva. Jag vet att detta inte går och ibland mår jag väldigt dåligt över det. Som när jag går runt hemma och ser hur smutsigt det är för att jag inte orkat städa. Jag vill verkligen inte ha det så här men det är som min vän säger. Vi måste sluta jämföra oss med varandra! Vi måste börja lära oss att vi duger, precis som vi är.
Så några visdomsord på slutet.
När jag var lite skrev de en ramsa till mig i skolan för att jag skulle komma igång, mina vänner från den tiden känner nog igen den:
Jag kan jag vill jag ska
Så löd den. Å det är ganska bra å tänka på. Jag tänkte dock göra om den lite:
Jag duger, jag är vacker, jag är jag.
Tack och god natt mina vänner!
Let's do the checkerboard!!
Jag och min vän har bråkat länge om svart-vitt mot grått. Hon irriterar sig på att jag ser allt svart och vitt. Hon säger "det är en gråskala". Jag kan förstå vad hon menar. Men jag tycker fortfarande att rätt är rätt och fel är fel. Fast det var inte rätt och fel jag tänkte skriva om, det var att min värld är svart-vit.
Detta med att vara en person som ser verkligeheten svart eller vit är en sak. Det jag har problem med att förklara är att den kan vara svart och vit samtidigt. Detta leder in oss på min ME... för den gör mitt liv riktigt svart - vitt.
Jag har varit väldigt trött denna vecka, ja eller förra, antagligen på grund av att kroppen varit tvungen att reparera uppretade muskler efter mitt naprapat besök. Hade ingen geist alls, allt var trist och jobbigt. Så naturligtvis försöker jag vila lite mer, jag vill ju få tillbaka orken. Men då när jag ligger där och egentligen är för trött för att orka något så känner jag mig ändå rastlös. Som sagt mitt liv är svart och vitt samtidigt. Jag kan uppenbarligen vara pigg och trött samtidigt. Bara en i raden av alla undebara saker jag måste hantera och bestämma vilket som är dominant, det svarta eller vita?
Förstår du lite bättre nu varför jag är svart och vit och varför jag säger att det kan vara båda samtidigt? Ingen gråskala här inte!
Denna vecka
Det var nästan en vecka sedan jag skrev sist.. beror på att jag har haft en dålig vecka. Betyder dock inte att jag inte tänkt på att skriva, har haft typ tre inlägg i huvudet - kommer bara ihåg ett dock ^^
Jag har haft en dålig vecka i alla fall. Psykbrytet kom i lördags och var kvar till i måndagsnatt, ganska precis 24 slutade det. Jo har haft dagar som kändes lite bättre, kunde se glimtar av ljus i tunneln. Men mycket svart var det. Som sagt 24 i måndags så släppte det, jag kunde äntligen andas! Detta betyder mycket tänkande av mig. Jag måste ju förstå vad som hände. Varför föll jag och hur kom jag upp?
Svaret kom ganska snabbt och enkelt. Jag föll för att jag var utmattad och vilat för lite, och inte vilade fast jag höll på att snubbla. Jag kom upp för att ansökan till högskolan/universitet har tagit upp mer energi än jag trott. För så fort jag hade skickat in ansökan så mådde jag bra.
Detta säger mig att jag inte klarar press längre. Har i och för sig aldrig varit jätte bra på press. Kommer ihåg när jag var yngre så hade jag ett spel på datorn med nummer som föll och innan de krossades skulle man ha adderat eller subtraherat dessa och gett rätt svar. Ju längre man kom desto snabbare gick det. Jag tyckte detta spel var jätteroligt! Har alltid varit en liten nörd ^^ problemet kom när det började gå för fort. För samtidigt som jag gillade spelet så började det nu gå lite för snabbt för mig, jag är ju ändå I-or, så jag blev pressad. Detta resulterade i att jag satt och skrek på mamma och pappa och bara storgrät. Så något vidare presstålig har jag aldrig varit och nu har tröskeln minskat ännu mer. Jag klarar inte av att ha många bollar i luften längre, pressen att tappa en och inte vara tillräckligt duktig gör mig så sjuk.
Nyttig lärdom. Undra bara om jag kommer klara av att komma ihåg den och inte utsätta mig för press så mycket. Viss press går inte att undvika utan den får jag leva med, men den jag ger mig själv eller själv skapar den kan jag kanske ta bort?
Ja och sen efter det så gjorde sig ME:n påmind på ett mer fysiskt sätt, för handen på hjärtat så hade jag ju inte vilat än. Så i mitten av veckan fick jag förkylningssymtom men då lyssnade jag faktiskt på kroppen och lyckades arbeta om schemat så att jag fick vila mer. Det gick endast för att den mentalapressen lagt sig och jag inte kände mig som världens sämsta människa. Utan jag hade hittat tillbaka till "det som sker det sker" och "allt blir bra så länge jag gör mitt bästa utifrån det jag har". Tankar som jag brukar kunna leva efter men som inte finns när mörkret blir för stort, för då ser jag inget ljus och glömmer nästan hur ljuset ser ut.
Where are they now
Pratade med en kvinna i veckan om mig och mitt liv och min sjukdom. Hon sa till mig då att jag är så stark och duktig. Det är många som säger så här till mig och visst på ett sätt kan jag hålla med. Jag kör på med mitt liv. Det ser ut som det gör inget jag kan göra åt det utan det är bara å gilla läget.
Det ni inte ser är mina dåliga dagar...
Som idag. Jobbade 10-15 och tänkte ge mig hem och plugga, men är för trött. Känner bara ångest när jag läser uppgifterna jag ska göra. Hur ska jag klara detta? Hur ska jag orka? Hur ska det kunna bli bra, när hjärnan är mos?
Ni ser inte de dåliga dipparna, de riktigt låga, där jag ligger apatisk i soffan å stirrar in i vägen och bara önskar jag kunde försvinna - för alla krav är för stora. För det är inte bara detta, att jag ska försöka klara denna kurs. På måndag ska jag träna och till arbetsterapeuten och på tisdag till naprapaten, och mitt i allt det ska jag försöka bestämma mig om vidare studier. Jag står nu vid ett berg som började som ett väggupp och nu blivit oöverstigligt. Jag ser inte ens toppen!
Spiralen nedåt började när jag började tänka på hur mycket tid jag kan lägga på uppgiften, försökte komma på om jag får ta lite ledigt. Idag har nu gått bort. I morgon blir det promenad och prat om studier, måste även plugga. Måndag upp 8 för å träna innan arbetsterapeuten 11 och så måste jag försöka ringa ett universitet och fråga lite saker och bestämma mig vad jag ska välja och skicka in anökan, och plugga. Tisdag blir det lugn morgon för att gå till naprapaten 13, lär väl vara hemma tre helt slut, måste även plugga men orken kommer vara obefintlig. Onsdag köra mamma till sjukhuset och deadline för uppgiften. Som ni ser så är det inte väldigt konstigt att prestationsångesten kom dundrande för full fart.
Det jag önskar vid sådana här tillfällen när min sjukdom gör att jag känner att livet är fullständigt käpprätt och skogen, förutom att får gräva ned mig i en håla någonstans och bara vara, är hjälp. Jag skulle så gärna vilja ha hjälp! Någon som hjälper mig med frågorna som är rena grekiskan för min semester hjärna. Som sitter bredvid mig och peppar. Någon som kanske till och med skrver min uppgift, som jag självklart dikterar. Det jag vill ha är en vän, en pluggvän som kan göra allt detta tydligt för mig. Tyvärr kan jag inte få det. Så jag kör vidare själv, för det finns inget val. Även om lusten att kasta in handduken och skrika dra åt skogen är väldigt stark just nu.