Tankarnaflyger

Kunde inte somna så snabbt igår, var tvungen att analysera mitt beteende.

Det är nämlign så att jag efter en utekväll kommer hem och känner mig lite ledsen. Jag känner mig inte upprymd efter den roliga danskvällen med vänner som jag precis varit på utan något förmörkar kvällen jag haft. Är det någon annan som känner så? Jag vill inte vara så dryg att jag tror jag är den enda, men det är ett drag jag inte uppsakattar hos mig själv. Jag var därför tvunen att klura ut varför det är så. 

 

Ska man lösa ett problem måste man veta vad problemet är. Nu tror jag att jag kommit på det. Det är det där med att jämföra sig, det där vi skulle sluta med ni vet ;-) Jag kommer hem och känner mig ledsen för att jag tror alla andra har haft roligare än jag har! Har ni hört något så hemskt?! Snacka om tycka synd-om-sig-själv-fest! För egentligen så har jag haft roligt. Jag har fått dansa, som jag älskar. Jag har sett människor - riktigt livs levande människor som inte finns på en TV-skärm! Jag har umgåtts med mina vänner. Allt som är viktigt och roligt har jag fått göra, så vad tusan har jag för anledning att vara ledsen. Jo det finns kanske någon där som hade det roligare - de kanske fick en ny vän eller var snyggast på festen. Dessa "kanske" och "tänk om" gör mig allså ledsen, JAG gör mig ledsen. För vad finns det som säger att ingen tittade på mig och kände sig ledsen över att inte ha så kul som jag hade det?

 

Varför kan vi inte vad nöjda med de små glädjeämnen vi har? Var glad för allt du får!! Skit i andra och vad de har. Det finns inget som säger att deras liv är bättre/roligare för att de har det. De kanske är avundsjuka på dig.

" Genom sigsjälv känner man andra"  är ett talesätt. Jag har precis fått veta att jag uppenbarligen inte känner mig själv, andra verkar inte heller göra det. Det låter elakt men menar inte det på ett elakt sätt, för när jag berättat för dem så har de sett det - bara något vi inte tänkt på.

 

Kanske ska förklara vad jag menar. 

 

Jag går ju hos en arbetsterapeut. Hon är bäst, hon räddar mitt liv! Hon har på kort tid förstått och sett saker som jag aldrig reflekterat över och som mina vänner och familj inte noterat heller. För ett tag sedan så pratade hon och jag om att jag behöver stöd av en "pratmänniska" (mitt ord för att få in alla sorter; kurator, psykolog, psykiatriker med flera) och hon berättade att hon noterat en sak om mig. Jag har stängt av mina känslor. Jag har ingen brygga mellan logiken och känslorna. Får jag frågan om hur jag känner så svarar jag "att logiskt så borde jag känna så här" men svarar alltså inte konkret på frågan. 

 

Jag tog till mig det där och har tänkt på det mer och mer. Jag har studerat skillnaderna som jag ser i mig, förändringen jag gått igenom. Jag vet vilkat drag jag tappat och vissa har jag stört mig på länge att jag inte har, känns som att jag förlorat migsjälv. Det jag inte hade tänkt på var att jag stängt ner mig, vilket jag efter att arb.ter. sa det kommit på att jag gjort - i flera år. 

 

I dag gick jag igenom lite gamla saker... kollade bland annat gamla dikter jag skrivit. Visste att jag skrivit dikter men inte att det var så många! Har också slutat rita och skriva som jag gjorde och älskade. Jag har alltid trott att det varit för att jag är sjuk, för att orken saknas. Senaste tiden har jag fått lite mer energi, tack vare Curves, men har ändå inte kunnat rita eller skriva. Jag har inte känt mig inspirerad att rita, inte på samma sätt som på den tiden. Inspirationen hör väl ihop med känslor, tydligen... om man ska dra slutsatser utifrån mig.

 

Det var massa tankar som flög runt i huvudet angående detta ikväll, och de gör mig lite ledsen att ha tappat bort så stor delar av mig som jag gjort. Allt är inlåst i en pandoras box som  jag inte orkar och vet hur jag ska öppna för tillfället.

Det är ju inte så svårt egentligen. N E J, tre små bokstäver. Varför hör jag mig då säga JA hela tiden?!! 

 

Det är som en utomkroppslig erfarenhet. Jag hör mig själv säga "nej nej nej nej gör det inte" inne i huvudet medan läpparna säger Ja självklart!

 

Har varit med om det två gånger den senaste tiden. Folk har bett mig om hjälp och jag är rädd för att säga nej för då kanske de inte frågar mig någon mer gång. 

 

Det är som att det är två olika personer, en med sjukdomsinsikt och en utan. 

 

Detta blev kort och virrigt, men tror lite av mina tankar kommit fram, det är för sent för ett långt och logiskt inlägg.

 

God natt till mig