Tankarnaflyger

Läste min kompis blogg igår, hennes inlägg om hur vi ser oss själva (http://carrolinnan.tumblr.com/post/48614405956/you-are-more-beautiful-than-you-think). Att kvinnor inte ser sig som så vackra som de är, att de alltid nedvärderar sig. Eller ja jag borde väl säga att vi nedvärderar oss.

 

Hennes inlägg handlar om skönhet, att vi inte ser vår egen yttreskönhet och en väldigt personlig syn på sig själv. På ett sätt känner jag igen mig i det hon skriver, tvånget att jämföra sig med alla andra när inget gott kan komma av det. Jag har aldrig haft stora problem med hur jag ser ut. Visst har jag önskat att jag kunnat få samma sorts uppmärksamhet som mina vänner fått (eller skaffade sig), men jag har aldrig tänkt att det har haft med mitt utseende att göra. När jag var yngre var jag faktiskt ganska nöjd med mig, jag var stolt över att vara migsjälv och strävade efter att inte vara som alla andra.

 

Nu däremot, efter diagnosen, så är jag väldigt avundsjuk på mina vänner och vill väldigt gärna vara som dem. Inte utseendemässigt, är fortfarande helt okej med hur jag ser ut - "Cause a real woman needs a real man here's why You take your girl and multiply her by four, Now a whole lotta woman needs a whole lot more" (Mika). Det är orken! De går på föreläsningar och seminarier och fester och socialatillställningar. Jag har en bra dag om jag lyckas ta mig upp till Heron City och gå på bio, vilket jag inte gjort på flera månader nu.

Ta idag som ett exempel. Idag var en bra dag! Är super stolt över mig över vad jag gjort idag. Så vad har jag gjort? Jo, jag har lagat mat i två-tre timmar. Det är det enda jag gjort, ja och handlat och lämnat maten till mamma. Jag är alltså väldigt stolt över att bara ha varit uppe och stått i några timmar och varit pigg nog (vilket jag i och för sig kan tvinga mig till) för att göra något åt någon annan. Det känns ju så futtigt och fånigt så jag blir galen! För efter de där matlagningstimmarna var jag tvungen att lägga mig ned och vila 90 minuter också, och jag var så trött att jag inte ens kände att jag orkade gå på toaletten.

 

Så jag är väldigt avundsjuk på mina vänner. Jag vill vara som dem. Jag vill ha den orken. Jag vill kunna gå ut på en promenad vid åtta på kvällen för att det fortfarande är ljust. Jag vill kunna gå upp åtta på morgonen och plugga några timmar för att sedan städa, läsa eller känna att jag ha tid att rita eller skriva. Jag vet att detta inte går och ibland mår jag väldigt dåligt över det. Som när jag går runt hemma och ser hur smutsigt det är för att jag inte orkat städa. Jag vill verkligen inte ha det så här men det är som min vän säger. Vi måste sluta jämföra oss med varandra! Vi måste börja lära  oss att vi duger, precis som vi är.

 

Så några visdomsord på slutet.

När jag var lite skrev de en ramsa till mig i skolan för att jag skulle komma igång, mina vänner från den tiden känner nog igen den: 

Jag kan jag vill jag ska

Så löd den. Å det är ganska bra å tänka på. Jag tänkte dock göra om den lite:

Jag duger, jag är vacker, jag är jag.

 

Tack och god natt mina vänner!