Denna vecka
Det var nästan en vecka sedan jag skrev sist.. beror på att jag har haft en dålig vecka. Betyder dock inte att jag inte tänkt på att skriva, har haft typ tre inlägg i huvudet - kommer bara ihåg ett dock ^^
Jag har haft en dålig vecka i alla fall. Psykbrytet kom i lördags och var kvar till i måndagsnatt, ganska precis 24 slutade det. Jo har haft dagar som kändes lite bättre, kunde se glimtar av ljus i tunneln. Men mycket svart var det. Som sagt 24 i måndags så släppte det, jag kunde äntligen andas! Detta betyder mycket tänkande av mig. Jag måste ju förstå vad som hände. Varför föll jag och hur kom jag upp?
Svaret kom ganska snabbt och enkelt. Jag föll för att jag var utmattad och vilat för lite, och inte vilade fast jag höll på att snubbla. Jag kom upp för att ansökan till högskolan/universitet har tagit upp mer energi än jag trott. För så fort jag hade skickat in ansökan så mådde jag bra.
Detta säger mig att jag inte klarar press längre. Har i och för sig aldrig varit jätte bra på press. Kommer ihåg när jag var yngre så hade jag ett spel på datorn med nummer som föll och innan de krossades skulle man ha adderat eller subtraherat dessa och gett rätt svar. Ju längre man kom desto snabbare gick det. Jag tyckte detta spel var jätteroligt! Har alltid varit en liten nörd ^^ problemet kom när det började gå för fort. För samtidigt som jag gillade spelet så började det nu gå lite för snabbt för mig, jag är ju ändå I-or, så jag blev pressad. Detta resulterade i att jag satt och skrek på mamma och pappa och bara storgrät. Så något vidare presstålig har jag aldrig varit och nu har tröskeln minskat ännu mer. Jag klarar inte av att ha många bollar i luften längre, pressen att tappa en och inte vara tillräckligt duktig gör mig så sjuk.
Nyttig lärdom. Undra bara om jag kommer klara av att komma ihåg den och inte utsätta mig för press så mycket. Viss press går inte att undvika utan den får jag leva med, men den jag ger mig själv eller själv skapar den kan jag kanske ta bort?
Ja och sen efter det så gjorde sig ME:n påmind på ett mer fysiskt sätt, för handen på hjärtat så hade jag ju inte vilat än. Så i mitten av veckan fick jag förkylningssymtom men då lyssnade jag faktiskt på kroppen och lyckades arbeta om schemat så att jag fick vila mer. Det gick endast för att den mentalapressen lagt sig och jag inte kände mig som världens sämsta människa. Utan jag hade hittat tillbaka till "det som sker det sker" och "allt blir bra så länge jag gör mitt bästa utifrån det jag har". Tankar som jag brukar kunna leva efter men som inte finns när mörkret blir för stort, för då ser jag inget ljus och glömmer nästan hur ljuset ser ut.