Where are they now
Pratade med en kvinna i veckan om mig och mitt liv och min sjukdom. Hon sa till mig då att jag är så stark och duktig. Det är många som säger så här till mig och visst på ett sätt kan jag hålla med. Jag kör på med mitt liv. Det ser ut som det gör inget jag kan göra åt det utan det är bara å gilla läget.
Det ni inte ser är mina dåliga dagar...
Som idag. Jobbade 10-15 och tänkte ge mig hem och plugga, men är för trött. Känner bara ångest när jag läser uppgifterna jag ska göra. Hur ska jag klara detta? Hur ska jag orka? Hur ska det kunna bli bra, när hjärnan är mos?
Ni ser inte de dåliga dipparna, de riktigt låga, där jag ligger apatisk i soffan å stirrar in i vägen och bara önskar jag kunde försvinna - för alla krav är för stora. För det är inte bara detta, att jag ska försöka klara denna kurs. På måndag ska jag träna och till arbetsterapeuten och på tisdag till naprapaten, och mitt i allt det ska jag försöka bestämma mig om vidare studier. Jag står nu vid ett berg som började som ett väggupp och nu blivit oöverstigligt. Jag ser inte ens toppen!
Spiralen nedåt började när jag började tänka på hur mycket tid jag kan lägga på uppgiften, försökte komma på om jag får ta lite ledigt. Idag har nu gått bort. I morgon blir det promenad och prat om studier, måste även plugga. Måndag upp 8 för å träna innan arbetsterapeuten 11 och så måste jag försöka ringa ett universitet och fråga lite saker och bestämma mig vad jag ska välja och skicka in anökan, och plugga. Tisdag blir det lugn morgon för att gå till naprapaten 13, lär väl vara hemma tre helt slut, måste även plugga men orken kommer vara obefintlig. Onsdag köra mamma till sjukhuset och deadline för uppgiften. Som ni ser så är det inte väldigt konstigt att prestationsångesten kom dundrande för full fart.
Det jag önskar vid sådana här tillfällen när min sjukdom gör att jag känner att livet är fullständigt käpprätt och skogen, förutom att får gräva ned mig i en håla någonstans och bara vara, är hjälp. Jag skulle så gärna vilja ha hjälp! Någon som hjälper mig med frågorna som är rena grekiskan för min semester hjärna. Som sitter bredvid mig och peppar. Någon som kanske till och med skrver min uppgift, som jag självklart dikterar. Det jag vill ha är en vän, en pluggvän som kan göra allt detta tydligt för mig. Tyvärr kan jag inte få det. Så jag kör vidare själv, för det finns inget val. Även om lusten att kasta in handduken och skrika dra åt skogen är väldigt stark just nu.