Knowing me knowing you

" Genom sigsjälv känner man andra"  är ett talesätt. Jag har precis fått veta att jag uppenbarligen inte känner mig själv, andra verkar inte heller göra det. Det låter elakt men menar inte det på ett elakt sätt, för när jag berättat för dem så har de sett det - bara något vi inte tänkt på.
 
Kanske ska förklara vad jag menar. 
 
Jag går ju hos en arbetsterapeut. Hon är bäst, hon räddar mitt liv! Hon har på kort tid förstått och sett saker som jag aldrig reflekterat över och som mina vänner och familj inte noterat heller. För ett tag sedan så pratade hon och jag om att jag behöver stöd av en "pratmänniska" (mitt ord för att få in alla sorter; kurator, psykolog, psykiatriker med flera) och hon berättade att hon noterat en sak om mig. Jag har stängt av mina känslor. Jag har ingen brygga mellan logiken och känslorna. Får jag frågan om hur jag känner så svarar jag "att logiskt så borde jag känna så här" men svarar alltså inte konkret på frågan. 
 
Jag tog till mig det där och har tänkt på det mer och mer. Jag har studerat skillnaderna som jag ser i mig, förändringen jag gått igenom. Jag vet vilkat drag jag tappat och vissa har jag stört mig på länge att jag inte har, känns som att jag förlorat migsjälv. Det jag inte hade tänkt på var att jag stängt ner mig, vilket jag efter att arb.ter. sa det kommit på att jag gjort - i flera år. 
 
I dag gick jag igenom lite gamla saker... kollade bland annat gamla dikter jag skrivit. Visste att jag skrivit dikter men inte att det var så många! Har också slutat rita och skriva som jag gjorde och älskade. Jag har alltid trott att det varit för att jag är sjuk, för att orken saknas. Senaste tiden har jag fått lite mer energi, tack vare Curves, men har ändå inte kunnat rita eller skriva. Jag har inte känt mig inspirerad att rita, inte på samma sätt som på den tiden. Inspirationen hör väl ihop med känslor, tydligen... om man ska dra slutsatser utifrån mig.
 
Det var massa tankar som flög runt i huvudet angående detta ikväll, och de gör mig lite ledsen att ha tappat bort så stor delar av mig som jag gjort. Allt är inlåst i en pandoras box som  jag inte orkar och vet hur jag ska öppna för tillfället.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback