Tankarnaflyger

Har varit förkyld i närmare två veckor. Detta är första gången jag känt mig relativt tillbaka, några minuter kände jag mig till och med peppad. 

 

Förra veckan var inte fullt lika kul. Började veckan med 39 graders feber, man ser ju till att börja på topp liksom. Att ha 38.7 i feber var en upplevelse jag inte haft på länge. Jag har haft feber många dagar jag har mått dåligt och varit utmattad många dagar men jag har inte mått som jag gjorde den natten när kroppen slogs mot bakterierna. Det var något befriande med att vara sjuk "på riktigt". Det var första gången på länge jag kände att det var helt okej att vara "lat". Jag låg i soffan och sov typ hela tiden. 

Det började som sagt natten mellan söndag och måndag. Jag har varit förkyld förut men inte med så hög feber utan bara snuva.. och varje kväll önskade jag då att jag kunde få slippa sova och slippa vara sjuk. Men nu med denna feber var jag glad. Jag tyckte om denna sjukdom jag omfamnade febern som en vän, och det för att det var första gången på dryga sex månader som jag kände mig nära mamma.

Som feber gör så gav den mig lite spännande drömmar och när den sänktes lite så blev det lite feberfilosofi. Jag gillade som sagt den höga febern, för det betydde för mig att jag verkligen var sjuk - för första gången så kunde ingen få mig att känna att jag inbillade mig. Febern sänktes ganska fort och då började jag ifrågsätta om jag verkligen var sjuk och om jag verkligen förtjänade att sova och vila så mycket. 

 

Jag har så mycket jag vill göra, jämt. Jag har så mycket vilja som inte passar med min ork. Jag fyllde år för tio dagar sedan. Lördagen veckan efter, veckan jag var sjuk, så kom min faster och farbror för att fira mig. De ville inte ha nåt speciellt när de kom, det räckte med kaffe sa de. Grejen var att jag ville så mycket mer. Jag ville göra bullar till min födelsedag, men jag lyckades inte ta mig ur soffan. Medan jag låg där på soffan och svor ve och förbannelse över min kropp så började jag fundera lite. Jag låg där och väntade på att bli pigg. Låg och väntade på att min goda fe skulle svinga sitt spö och hux-flux skulle jag kunna göra allt jag alltid velat. Jag skulle kunna se om jag orkar gå Trosa-Västerljung-Vagnärad, jag skulle kunna baka mitt eget börd varje kväll, tusan jag skulle kunna skriva mer. Men det kom ingen god fe. Jag kom inte upp ur den där soffan och jag hatade min bedrägliga kropp. Kroppen som ska hålla hela livet och vara en del av mig men som inte gör något annat än motarbetar mig. Till slut insåg jag att jag nog inte kommer bli pigg, inte pigg som jag tänker. Jag kommer få räkna en bra dag som den dagen då jag orkar starta datorn efter klockan 19. Jag kommer få räkna de små sakerna som andra ser som självklart. Jag måste sluta leta efter pigg på samma sätt som vi (människor) måste sluta leta efter lyckan. Lycka är ingen destination det är som glimtar på resan, och kanske är det samma sak för mig och pigg. Jag måste sluta vänta på att bli pigg. Jag måste sluta hoppas på att göra de stora sakerna och finna mig i att göra små saker varje dag och sen kanske ibland orka baka.