Tankarnaflyger

Mmm efter tre veckor med 37.9 men fortsatt träning och plugg så var det nära att jag var ytterliggare en som tog ut sig totalt.

Jag vet liksom inte när jag ska sluta och vilka symtom jag ska lyssna på och vilka jag ska strunta i. 

Vad som hände mig var i alla fall att jag kände hur energin bara försvann. Först feber sen musklerna som inte repade sig efter ansträngning. I fredags så slutade hjärnan fungera som jag är van =) jag satt på ett seminarium och   skulle prata och tappade bort mig hela tiden. Det är fatiskt en ganska äckliga känsla att hjärnan inte sammarbetar med munnen eller tankeverksamheten.

Jag läste en annan ME-blogg i torsdags (http://ueberserioest.blogspot.se/) specifikt hennes inlägg om hur det är för en person med ME att uppleva en som hon kallar det "krasch". http://ueberserioest.blogspot.se/2013/03/krasch.html  Det är hennes egna upplevelser och det är inte samma för alla ME-sjuka men personligen så kan jag relatera till mycket. Det var en väldigt intressant läsning tyckte jag, speciellt som jag var mitt uppe i en liten krasch eller nåt som kunde blivit en krasch.

Det jag finner jobbigt med min sjukdom är att det inte finns ett facit. Jag måste prova mig fram med vad som går och vad som inte går och göra det med rädslan över att bli sämre hängande över mig som ett orosmoln. Jag försöker ett inte oroa mig men klart tankarna finns där, men jag låter de inte hindra mig från att leva mitt liv.

 

Jag har sådan tur också som har människor runt mig som hjälper mig och är förstående. Min arbetskamrat öppnade ögonen på mig när hon förklarade att vi alla är trötta efter en dags jobb skillnaden var att hon kunde sitta i soffan med ett glas vin en timme och sen ha fått tillbaka sin energi medan det tar längre tid för mig. Det betydde mycket för mig att hon sa det, att personer runt mig lyckas förstå så mycket av den knapphändiga information jag ger dem. Min "tränare" sa samma sak, nästan, hon tycker att jag bör träna varannan dag så att min kropp lättare hinner återhämta sig. Jag är så tacksam över dessa människor som hjälper till att hindra mig så att jag inte springer på i 200 när jag egentligen inte kan eller bör. Jag är även väldigt tacksam mot mina vänner och släkt som förstår att jag är sjuk och inte får mig att känna mig som en skit när jag måste tacka nej till något för att jag inte orkar.