Tankarnaflyger

Det är svårt att acceptera att jag är sjuk när jag hela tiden måste försvara mig mot alla andra. Har fått höra att det fortfarande är någon som inte inser att jag är sjuk - hur ska jag då kunna det?

 

Hur ska jag kunna känna att jag duger när jag hela tiden behöver försvara mig? Skrev i ett tidigare inlägg om att jämföra sig. Hur ska jag kunna sluta jämföra mig med friska när alla andra gör det hela tiden? 

 

Jag var väldigt slut i fredags, det syntes inte men jag var det. Jag kan inte visa er hur tunga mina armar känns eller hur ont jag har i magen. Men det betyder inte att det inte är där. Så fokus i helgen var att vila vila vila för att kunna orka gå upp ur sängen överhuvudtaget. Detta betydde att jag gick och la mig åtta på lördagen och släckte lampan klockan tio på kvällen. Jag låg i sängen sammanlagt 14 timmar vilka 12 av de var endast vila/sömn. Sen på söndagen låg jag också i sängen eller soffan. Mest kollade jag på tv men en timmes sömn till fick jag in. Gick och la mig i okej tid på söndagskvällen också.

I dag när jag skulle upp så vaknade jag till och med innan klockan och jag kände mig nästan pigg. Så jag gick upp och läste i väntan på jobbet. Samma sak efter jobbet. Jag kände faktiskt att jag kunde göra något efter jobbet.

 

Det där är bevis på att det faktiskt funkar att vila. Det är ganska skönt att veta. För då har jag i alla fall något på fötterna när folk tittar konstigt på mig och anser att jag sover bort mitt liv. 

 

Men det är svårt... det är väldigt svårt att vila. För tanken att någon tycker att jag är lat finns alltid där - och tvivlarna gör det inte lättare.